Om någon hade frågat mig om jag saknade det. Min gamla skola, att träffa mina bästa vänner varje dag, mina gamla lärare - hade mitt svar utan tvekan varit ja. Hur kan man låta bli? Tiden då var perfekt. Hur många får tillbringa varje dag, sex timmar om dygnet med sina bästa vänner. Hur många har turen att ha lärare som är som vänner och en skola som är som ett andra hem. Ändå gick man varje dag och längtade efter att få komma vidare. Ny skola, nya människor och nya rutiner. Jag gillar min nya skola, jag gillar mina nya vänner men hur kan det ersätta en tid som var SÅ bra? Alla säger att gymnasiet är den bästa tiden. Men hur kan de vara så säkra? Var deras högstadieskola lika bra som min var? Hade de lika bra vänner och lika bra lärare? Jag gillar gymnasiet, det är inte det. Absolut inte. Människorna jag har träffat verkar super och även här verkar lärarna vara bra. Och kanske kommer jag om två år sitta exakt här och tänka på gymnasiet som jag nu gör med högstadiet. Jag måste hela tiden påminna mig själv att det bara har gått en vecka. Jag har bara känt dessa nya människorna i en vecka, jag har bara gått i denna skolan i en vecka. Såklart det känns konstigt. Gymnasiet kommer säkert bli skitkul, men jag tvekar på om det kommer vara bättre än högstadiet. Jag tänker inte ens säga till mig själv att det inte är skrämmande. För det är det. Men att vara rädd är bra, det menas att man växer som människa. Allt vi inte är säkra på, allt som är annorlunda är vi rädda för. Varför är vi rädda för havet? Jo för vi inte vet vad som gömmer sig under ytan. Varför är vi rädda för mörkret? Jo för att vi inte vet vad som gömmer sig i det. Varför är vi rädda för att gå vidare? För att vi inte vill lämna vår trygghetszon. Vi vill inte lämna det vi älskar. Vi är rädda för att folk ska glömma oss och att det aldrig mer kommer vara detsamma. Jag kan inte se in i framtiden, även om jag många gånger skulle vilja det. För precis som i mörkret vet vi inte vad som gömmer sig där och därför är vi rädda för det. Så ja, det kommer vara skrämmande, det kommer kännas konstigt. Men även om jag inte träffar mina bästa vänner sex timmar om dygnet längre vet jag om att vi alltid kommer vara vänner. Människor som dem glömmer man inte så lätt. Och även om jag går på en annan skola finns det gamla fortfarande kvar. Allt annat som händer är menat att hända.