Jag hatar människor. Nej inte på det sättet som du säkert tror nu. Jag hatar dom för att dom, vi, förstör så mycket. Vi förstör allt. Vi gnäller på att vår värld förstörs. Men vem är det som förstör den? Ingen annan än vi. Vi bygger upp förhållanden med andra människor men låter dom falla som dominoklossar för ingenting. Jag hatar att jag låter andra människor trampa på mig och få mig att må dåligt. Jag vet att de inte gör det med mening men jag antar att mitt skal är antingen för tjockt eller för tunnt. Jag bygger upp väggar för alla människor som håller på att komma mig närmre, låter ingen för nära på. Jag suger på känslor och kan aldrig uttrycka mig så jag vill. Men det kanske inte är så konstigt när jag äntligen försöker ta ner väggarna för någon och återigen bli sveken. Vi människor är skit, så är det bara. Det finns hur många motargument som helst men i slutändan så leder det ändå till att vi människor förstör saker, och det kanske är det vi är till för också.

 

Jag hatar också att vår värld, samhället, har byggt upp en bild på hur vi människor ska se ut och bete sig. Och alla som inte följer detta får sneda blickar eller kanske till och med blir retade för det. Hur sjukt är det inte att någon ska behöva bli utanför och retad bara för den inte klär sig som alla andra? Hur konstigt är det inte att det är 2014 och folk kollar fortfarande på transsexuella som om dom är helt konstiga och att giftemål för homosexuella är helt uteslutet i vissa länder? Jag förstår inte mig på vår värld. Herregud, det är 2014, är det inte dags för människan och samhället att växa upp och börja acceptera hur vi är som individer, hur vi än är? Så vi ska inte klaga på hur världen och samhället är, för i slutändan så är det VI som är samhället. 

Prolog: Det är lustigt hur livet ändras. Det kan ändras över ett år, eller till och med över en dag. Folk försvinner och nya kommer. Man förlorar vänner och får nya. Man tittar tillbaka på det senaste året och inser hur mycket som har förändrats, hur mycket man har växt och mognat. Ibland är det bättre, ibland sämre. När du blir äldre, vill du titta tillbaka på ditt liv och ångra saker du inte gjorde eller skratta över saker du faktiskt gjorde? För en dag kommer du sitta och titta tillbaka på ditt liv, på saker du gjorde eller inte gjorde. På de vänner du hade och de vänner du förlorade, skratta och gråta över saker. Men det är livet. Skratt, gråt, glädje, sorg – allt det tillhör och du slipper inte ifrån något av det. Du kommer sitta och tänka: vart tog allt vägen? Hur gick tiden så fort? Sanningen är att allt är över innan du hinner inse det. Tiden stannar inte, den saktar inte ner och livet stannar inte för någon.

 

Kapitel 1

 

Vinden tog upp vattnet från havet och de små dropparna smattrade i ansiktet. Det var skönt med tanke på värmebölden som pågick i den lilla staden. Kimberely satt på en alldeles för varm brygga med sina fyra bästa vänner. ”Jag kan inte förstå att vi slutar nian om mindre än en månad”, utbrast Evelyn. De andra nickade instämmande. ”Det är lite skrämmande”, sade Ashley med sin hesa röst. Grace nickade instämmande. ”Tänk att vi inte kommer gå i samma klass längre, inte ens samma skola.” Det var något som Kenzie inte ens skulle nämnt. De andra kollade ilsket på henne och skrek hennes namn med låg ton. ”Vi kom överens att inte prata om det”, sade Grace. Kenzie ryckte på axlarna, ”sorry men det känns hemskt.” De andra mumlade som svar. ”Hey, bli inte helt deppiga nu. Jag vet vad vi gör. Jag vet om att vi kommer hålla kontakten och allt, men trots det så vill jag att vi lovar att ett år från nu ska vi alla träffas exakt här. Okej?” Kimberelys röst var ivrig och hoppfull. ”Deal”, sade Kenzie och de andra log som svar. Sedan blev allt tyst. De visste innerst inne att ingenting skulle vara detsamma om en månad. Allting skulle ändras. Hädanefter när de skulle träffas skulle det inte vara vardagligt, det skulle vara en träff man var tvungen till att planera långt i förväg. De skulle inte längre sitta vid lunchen och diskutera och tjafsa om vilket film som var bäst eller vilket påhittat par som var gulligast. Det var som om någon hade dragit ut orden ur munnen på alla fem för det enda som hördes var barnens avlägsna skrik uppe på stranden. ”Vi har i alla fall sommaren på oss”, antydde Kimberely. ”Och vi kan ju faktiskt träffas ändå”, lade Ashley till. ”Även om vi kommer vara super upptagna”, sade Grace. Alla fem suckade. De reste sig upp och tog sina skor i handen. Sanden brände under deras fötter så till slut sprang dem istället för att gå.

 

Svenska salen såg likadan ut som den alltid hade gjort. Väggarna var fulla av olika tavlor som inte alls passade in. Väggarna var annars vita. Solen lös in genom de tre fönster som var på rad. Alla satt på sina platser och lyssnade ointresserat på läraren. Betygen var redan satta och ingen brydde sig om att lära sig en enda sak till på denna skolan. Alla längtade härifrån, alla ville ha en förändring. Kimberely skrev ner några enstaka ord av det som stod på tavlan. Tre veckor kvar, sedan skulle ingen av dem någonsin sitta på dessa platserna igen. De skulle aldrig bli undervisad av vår lärare igen. Alla skulle få den förändringen dem ville ha, och en dag kanske de skulle ångra allt. Ångra att de längtade så mycket när allt faktiskt var så himla bra precis här. ”Ni kan packa ihop och sätta upp stolarna.” Alla skyndade sig upp och sedan ut ur klassrummet. Grace var först ut och väntade på de andra utanför klassrummet. ”Är det bara jag eller har svenskan blivit ännu tråkigare än innan?” Frågade Ashley. ”Inte bara du”, sade Kenzie. De andra skrattade och nickade instämmande. ”Är ni förberedda på vår allra sista musiklektion?” Frågade Evelyn förväntansfullt. De andra mumlade och suckade. ”Jag kommer inte sakna det, tack vare vår älskade lärare”, sade Ashley och fejk hostade. ”Vi kan alltid lägga ett häftstift på hennes stol, det blir ett bra sista minne”, föreslog Grace. ”Eller mörda henne”, sade Kimberely. ”Ingen kommer ändå misstänka oss.” De andra skrattade och höll med. ”Jaja, vi ses senare. Måste hämta böckerna i skåpet”, sade Grace och skyndade därifrån. ”Fyra återstår”, log Kenzie. ”Faktiskt, jag måste snacka med gymnasievägledaren. Vi ses senare.” Sedan var Evelyn ur synhåll också. ”Tre”, sade Kenzie. Ashley harklade sig, ”jag måste på toa.” Kimberely och Kenzie skrattade. ”Ovanligt”, sade Kimberely. ”och två återstod”, sade Kenzie. ”Du har tur idag Kenz, för jag ska ingenstans”, sade Kimberely och båda började skratta. Det var alltid Kimberely och Kenzie som återstod, de andra hade alltid något att göra så oftast drogs Kenzie och Kimberely med varandra – inte för att dem klagade på det.

 

De satte sig i de obekväma sofforna, Kimberely lutade tillbaka huvudet och suckade. ”Jag kan inte förstå att vi slutar om tre veckor.” Kenzie nickade, ”jag vet, det känns verkligen konstigt. Fyra år här och om tre veckor är allt borta. På tal om det, har du fått besked än?” Hon vände huvudet mot Kimberely. ”Om gymnasiet?” Frågade hon och sedan skakade hon på huvudet. ”Nej, det har jag inte. Har du?” Kenzie nickade, ”jag fick det igår.” Kimberely spärrade upp ögonen. ”Nå?” Kenzies leende blev bredare. ”Jag kom in!” Kimberely kramade henne, ”åh grattis! Jag är så glad för din skull!” Ashley kom tillbaka från toaletten och satte sig i mitten, typiskt henne att tränga sin in. ”Vad har hänt?” Frågade hon och kollade på dem. ”Kenzie kom in på sitt gymnasium!” Utbrast Kimberely. Sedan blev det samma glädje som för några sekunder sedan.

 

Kapitel 2

 

Solen stod högt på himlen och brände bekvämt i ryggen. Ni vet sådär när solen inte är för varm utan alldeles perfekt? Kimberely, Grace, Kenzie, Evelyn och Ashley gick med raska steg mot kyrkan för att inte komma för sent till avslutningen. Alla förutom Evelyn hade skor med klackar – hon behövde inte, hon var redan mycket längre än de andra. De hade alla nya klänningar som dem hade köpt tillsammans för bara någon vecka sedan. De var inte likadana men man kunde tydligt se att dem försökte matcha varandra. Vinden gjorde det en aning kyligt men det var inget som bekymrade dem. Det var den tionde juni och de sista blommorna hade precis slagit ut, gräset var mörkgrönt och fåglarna kvittrade högt och glatt. Kimberely log för sig själv, hon visste att detta var slutet av ett kapitel av sitt liv och om tre månader inleddes ett nytt kapitel. För henne var det både tragiskt och skönt – skönt att kunna lämna allt det gamla bakom sig. Alla, även hon, behövde en förändring någon gång i livet. Annars skulle allt vara enformigt hela livet ut.

 

Det ekade högt inne i kyrkan när dörren smälldes igen, vilket resulterade till att exakt alla i hela kyrkan vände sig om. Alla fem tjejerna log oskyldigt och brydde sig inte ens om att smyga utan skyndade sig fort in till sina platser. Rektorn stod redan framme och var beredd på att börja sitt tal. De alla visste hur det skulle börja och hur det skulle sluta. Hon skulle tacka niorna för året, säga att det var sorgligt att de skulle sluta och att hon skulle sakna varenda en av dem, vilket var långt ifrån sant. Det var omöjligt att sakna varenda en dem eftersom att de flesta var en riktig pain in the ass. Grace småskrattade för sig själv, hon tänkte tillbaka på året. Hur snabbt det faktiskt hade gått. För ett år sedan hade de suttit i kyrkan och sagt förväl till föregående nior. Hon kom ihåg hur glad hon var att hon hade ett helt år kvar, ett helt år kvar att njuta av tiden medan man fortfarande kunde bli kallad barn. Men nu stod hon här, sista dagen, om en timme skulle allt vara över. Fyra år av minnen, skratt, gråt, bråk och hårt arbete. En timme, sedan skulle alla dessa händelser endast vara suddiga minnen. Rektorn slog på mikrofonen några gånger för att försäkra sig om att den var igång. ”Hej alla elever, lärare och föräldrar. Välkomna till skolavslutningen 2013.” Alla log och mumlade tillbaka ett tack. ”Som ni alla vet som är detta niornas sista år. Nior, vi har gått igenom så mycket, ni har gått igenom så mycket men ni har hållit ihop under hela denna tid. Det är alltid lika sorgligt att säga hejdå till någon, och jag vet att ni antagligen inte vill höra detta just nu men jag hoppas verkligen ni har tagit vara på tiden ni har haft tillsammans. Nior jag vill att ni ska veta att varenda en av er är speciellt och jag kommer sakna er allihopa.” De alla fick anstränga oss för att inte skratta, mest för att det var så förutsägbart. Sedan fortsatte hon bara att babbla om andra saker, och efter det skulle massa pris delas ut. Ashley väntade spänt när de skulle ropa upp vinnaren från den årliga springtävlingen, Ashley visste att hon var en av de första och hoppades verkligen på att hon skulle bli en av dem som fick gå upp och hämta ett pris. Nervositeten släppte när rektorn ropade upp hennes namn och hon gick med eleganta och snabba steg upp på vad man kunde kalla scenen.

 

Kören blev uppkallad och de ställde sig prydligt och man märkte hur de hade övat länge på placeringen. Låten var tillägnad till niorna och orden stämde in så perfekt. 'The sun will still shine tomorrow, so it's time for moving on. There's not a second for sorrow even though the moments are gone. The puzzle has so many pieces but you can't, you can't hide. Cause life just keeps on living, and sooner or later you'll find – this is not the end.' Kenzie kände tårarna rinna från ögonen och lämna våta sträck på kinderna. Hon kollade runt på de andra och blev lättad när hon var långt ifrån den enda som grät. Tårarna forsade ner på Grace och inte ens Kimberely lyckades hålla dem inne. Till och med några av killarna fällde några tårar trots att de gjorde allt för att dölja det.

 

Det tog lång tid för att att komma ut från kyrkan, men när de väl var ute torkade alla fem tårarna på pappersdukar. ”Jag kan inte förstå att det är över”, sade Evelyn. ”Detta är första dagen på resten av våra liv”, log Kimberely. ”Jag vet inte ens vad det betyder”, sade Grace och bet sig i läppen. ”Det är för att du inte är så smart.” Grace slog till Kimberely på armen. Alla fem skrattade men det avtog snabbt igen och ersättes av tårar. ”Hallå sluta nu, detta är inte slutet. Ni hörde väl vad kören sjöng?” Frågade Ashley. ”Detta är början”, sade Kenzie. ”Gruppkram?” Föreslog Evelyn och alla slängde sig in i en stor ring. De stod länge och bara kramades, de ville inte lämna den säkra ringen där allt var tryggt. ”Jag älskar er alla så himla mycket”, sade Ashley och var den första som kravlade sig ur kramen. ”Vi kommer alltid vara bästa vänner, vad som än händer.” Antydde Grace. De andra nickade instämmande. De bara log och tittade runt på varandra och utan att någon sade något var de snart inne i en varm och hård gruppkram igen. 

/ De två första kapitlena ur min bok.

Såg TCA häromdagen. Är bara tvungen till att lägga ut lite videos. 

Först Lea. Åh herregud vad jag grät när jag såg detta. TCA sändes på natten så såklart var hela tumblr, instagram osv osv fullt med detta så jag var ju beredd. Men höll mig ändå från att läsa vad hon sa tills jag kunde se det själv. Shit vad stark hon är, att bara kunna stå där och säga allt det. Jag kände inte ens honom och jag hade inte ens klarat det. Förstår ni då liksom... #proudofLea ♥

 

Och sen såklart dessa perfekta personernas framträdanden:  

1. En snigel kan sova upp till 3 år. 

2. Inget ord i det engelska språket rimmar med ordet "month" 

3. Den elektriska stolen uppfanns av en tandläkare. 

4. Även om kackerlackan mister huvudet kan den leva i flera veckor efteråt tills den dör av svält. 

5. Under ett år sväljer du minst 14 insikter medan du sover varav 8 av dem oftast är spindlar.

6. Nosöhrningens horn består av sammanpressat hår. 

7. En guldfisk kommer bara ihåg de 3 senaste sekunderna i deras liv

8. Greklands nationalsång har 158 verser. Ingen har någonsin lärt sig alla utantill.

9. En genomsnittlig chokladkaka har 8 insektsben i sig.

10. Den bok som utgivits i flerst upplagor, förutom bibeln, är ikea katalogen.

11. En del lejon parar sig över 50 gånger om dagen.

12. Man tillbringar ungefär 6 månader av sitt liv på toaletten. 

13. George W Bush var cheerleader när han gick i skolan.

14. Charlie Chaplin var en gång med i en Charlie Chaplin look-a-like tävling och kom trea.

15. Eskimåer använder kylskåp för att förhindra att maten fryser.

Jag har bestämt mig för att behandla folk exakt som de behandlar mig. Jag menar, vad är poängen med att vara super snäll mot någon som hela tiden ignorerar en, sviker en osv? Jag kommer börja göra exakt samma sak. Även om det är en vän som gör det, man kanske inte vill förlora dänhär vännen men vad har man för val när det verkar som om vännen inte vill vara vän med dig? Nu menar jag ingen specifik så ni behöver inte bli oroliga över att du är just den. Fast förresten, du som just nu läser detta, du borde kanske också börja fundera på hur du behandlar folk i din närhet? Folk som kanske egentligen är jätte snäll mot dig som du kanske behandlar som skit? Korta svar och allt det där. Tänk på hur du behandlar människorna som älskar dig. Vi människor har ofta ett behov av att jaga de som inte bryr sig om oss och skit i de som faktiskt älskar oss. Det gör hela denna världen helt fucked up. För om folk bara hade kunnat lära sig att älska dom som älskar dig och skit i dom som skiter i dig? För så enkelt är det egentligen. Nu för tiden finns det så otroligt många falska människor. Man vågar knappt lita på någon längre. Den enda jag faktiskt litar FULLT på är min mamma. Det är ganska sjukt. Att jag inte ens kan lita 100% på mina närmsta vänner. Men det är som sagt detta samhället. Samhället har gjort folk så självupptagna och falska. Det har gjort så att folk bryr sig mer om sitt utseende och saker de vill ha mer än fred och välgörenhet. Och ni måste erkänna, nu när man lägger upp det såhär, att det är sjukt? Eller hur? Du kanske tror att du kan köpa en ny mobil och bli lycklig. Men ett talespråk som faktiskt stämmer - man kan inte köpa lycka. Det är helt sant. Du kanske är lycklig i en dag, eller kanske till och med en vecka. Sen försvinner lyckan för saken du köpte och du vill helt plötsligt ha något annat. Men du blir aldrig helt lycklig. Istället köper du saker och hoppas på att du blir lycklig. Ta istället tag i dina riktiga problem och bli lycklig på djupet. Jag har länge jagat fel människor. Personer jag älskade men inte fick samma tillbaka. Det gjorde att jag blev blind för de som verkligen brydde sig om mig, de som alltid har funnits där för mig. Vad den än har gällt. Öppna ögonen för de som bryr sig om dig, de som älskar dig. Och stäng ögonen för de som inte bryr sig ett dugg. Tack och hej! 

▲ Jag har en alldeles för stor kärlek till bögar och negrar.

▲ Jag har fobi för dinosaurier. På riktigt alltså. Jag hatar dom.

▲ Jag blir kär lätt. Även om jag har svårt att erkänna det.

▲ Jag vet inte vad jag skulle gjort utan musik.

▲ Jag misstolkar typ... allt.

▲ Jag älskar att bli skrämd.

▲ Jag älskar killar som har tatueringar och typ åker skateboard eller longboard.

▲ Är svag för bruna ögon.

▲ Gillar kyrkogården. Jag är konstig, jag vet.

▲ Stör mig otroligt på fjortisar.

▲ Jämfört med dom flesta i min ålder festar eller dricker jag aldrig. Jag tycker inte ens det är roligt att gå på ekebo osv. Kanske jag som är sjukt tråkig bara... haha.

▲ När jag har druckit för mycket energidricka blir jag väldigt, väldigt hyper. Väldigt.