"Mick, är vi fortfarande tillsammans?" Frågade jag tyst. "Klart vi är!" utbrast han. "Jag menar, om du vill." Rättade han sig.
"Jag vet inte", sa jag. Han kollade på mig med förvånad min. "Det är bara det att, vi har inte träffats på fem månader. Och du har inte ens hört av dig".
"Det var för att du sa att du ville bli lämnad ifred." Där hade han en poäng, jag hade faktiskt sagt det. "Jag behöver tid och tänka." sa jag och gick iväg.

Korridoren verkade aldrig ta slut hur mycket jag än gick, jag passerade mina klasskompisar, jag passerade mitt skåp men det verkade som om jag aldrig kom fram till matsalen.
Allting började snurra, golvet under mig började gunga och jag föll ihop på golvet. Allting blev svart.
Jag vaknade upp senare på en mjuk och varm soffa med en filt över mig. Jag öppnade sakta ögonen och kastade en blick på en tjej som satt längre bort. Skolsköterskan.
Hon kom emot mig, "'är du vaken, Megan?" Frågade hon. Jag nickade till svar.

Hon drog en stol till soffan och satte sig på den, "hur är det?" Jag orkade knappt svara men fick fram ett svagt, "sådär." Hon log, "Jag förstår, vad var det som hände?" Jag ryckte på axlarna, "Jag bara föll ihop."
"Tar du några piller?" frågade hon. Jag kollade undrande på henne, "nej."
"Dricker du alkohol ofta?" Hon såg min min, jag behövde inte ens svara på frågan innan hon antecknade det i sitt lilla block.


under lucka fyra gömmer sig den här roliga videon, gammal men åh så mycket minnen. Tycker verkligen ni ska kolla, om ni vill ha ett asgarv. Om ni inte är väldigt tråkiga då förståss.