Ljudet hördes klart och tydligt bakom mig men jag kunde inte se något. Jag hade känt mig mammas närvaro enda sen hon dog men jag vet inte ens om jag tror på sådant.
Jag såg hennes skugga och ansikte var jag än gick, men jag inbillade antagligen bara mig.

Del två - Vänner hjälper alltid i svåra situationer

Jag gick sakta till skolan, fötterna hasade jag bakom mig. Jag hade samma känsla i kroppen som alltid. Sorg. Men jag kände mig iaktagen, som om någon förföljde mig.
Jag kollade bak med jämna mellanrum, men där var inte ett tecken efter någonting.
Skolan såg tråkigare ut än vanligt, men jag tänkte inte ge upp mer. Jag skulle kämpa. Jag tog ett djupt andetag och gick in i skolans korridorer. "Megan?" Jag hörde en igenkänlig röst bakom mig. Jag vände mig om och leendet spred sig när jag såg vem det var. Lis. Min allra, allra bästa vän.

"Hur har du haft det?" Jag kollade på henne. "Förlåt", sa hon. "Det var en dum fråga." Jag log, "nejdå, men ja du vet. Inte särkilt bra". Hon kramade om mig, "jag förstår".
Men sanningen var att hon inte alls förstod, hon hade inte mist sin mamma. Jag log och nickade, hon hade i alla fall förståelse.
"Har du träffat Mick sen du kom tillbaka?" frågade hon. Jag skakade på huvudet, "nej.
Mick, min pojkvän. Eller föredetta pojkvän. Jag hade inte träffat honom på fem månader. Vi hade inte hörts av men vi hade inte precis gjort slut heller.
Men jag antog att det var över.

Oturligt nog mötter jag honom senare i korridoren, jag log. Han kom närmare mig, jag ville gå därifrån men fötterna vägrade röra på sig. "Meg", suckade han lättat.


lucka två gömmer... Hildas skratt! Nu får ni äntligen höra hur hon skrattar! haha!