NOVELL!

Snön föll lätt ner ifrån himmeln. Vintern hade kommit, frosten lade sig på gräset och ur munnen bildades rökmoln. Det var bara början på vintern men det var redan iskallt ute. Det skulle bli en lång och jobbig vinter. Vägen till skolan var lång, jag bodde en bit in i skogen. Avskilt från allt och alla. Jag drog halsduken tätare om halsen och såg äntligen skolan inom räckhåll.

”Rachel?” Jag hörde hur Britney skrek efter mig. Jag vände mig om, ”ja?”. Hon sprang emot mig och kramade mig, ”hej”, sa hon och log. Britney var lång, blond, smal och full av energi. Och hon hade världens blåaste ögon. Ljudnivån inne i klassrummet var hög, ljudet dånade ut i korridoren. ”Har du hört om den nya killen i klassen?” frågade Britney. Jag förstod ingenting, ”va?” sa jag. ”LÄRAREN KOMMER!” Skrek någon, Britney hann inte svara. Alla satt sig genast ner och blev helt tysta. Läraren började prata om något ointressant. ”han sitter där framme”, viskade Britney och pekade mot honom. Jag kollade sakta fram och såg en lång kille med mörkt, långt och rufsigt hår. Med hättan halvt uppdragen. Han kollade runt i klassrummet och hans nästan helt svarta ögon stannade upp på mig. Han log ett snett, sexigt leende. ”var är han ifrån?” frågade jag. Britney ryckte på axlarna, ”ingen aning.”

Efter lektionen gick jag fram till den nya killen, ”hej”, sa jag. ”Jag är Rachel, välkommen till klassen”. Han log det där sexiga leendet igen, ”Zane”, sa han. ”Tack”. Sedan gick han iväg. Jag kollade efter honom, hans svarta hår studsade lite när han gick och alla tjejer kollade på honom.

”Åh, han är sååå snygg”, sa Britney. Jag himlade med ögonen, han var snygg. Övermänskligt snygg men jag vägrade erkänna det. ”kom igen!” sa hon. ”du kan inte säga att han inte är snygg”. Jag skakade på huvudet. ”Sådär”, sa jag.

På kvällen den dagen satt jag på mitt rum med en kopp te och en bok i knäet. Plötsligt hörde en kraftig smäll på fönstret. Jag hoppade till och spillde ut lite te, jag ställde ifrån mig koppen och gick långsamt mot fönstret för att kolla. Någon stod där nere, med helt svarta kläder, hättan uppdragen och en lång kappa som viftade i vinden. Jag skulle precis öppna fönstret och fråga vad han ville när han plötsligt försvann. Jag blinkade några gånger, osäker på om jag hade inbillat mig. Om det bara var Zane som var fast i mitt huvud. För killen där nere var väldigt lik Zane. Och desto mer jag tänkte på det, desto mer säker blev jag att det hade varit Zane om hade stått där.

Nästa dag i skolan gick jag med raska steg emot Zane, jag tog tag i hans tröja. ”Var du vid mitt hus igår?” frågade jag surt. Han drog sig undan lite, ”lugna dig”, sa han. ”Vad skulle jag göra vid ditt hus?” Folket började samlas runt oss för att se var som stod på. Jag backade sakta ifrån honom, ”förlåt”, sa jag och sprang iväg.

Såklart var alla platser i klassrummet tagna, även bredvid Britney. Ingen ville sitta bredvid henne i vanliga fall eftersom hon snackade konstant. Jag satte mig ner vid en tom bänk och slog upp sidan som var uppskriven på tavlan. Jag reste huvudet och kollade när någon satte sig på stolen bredvid mig. Zane, såklart. ”tjena”, sa han och log. Jag suckade och kollade ner i boken igen. Jag vände blicken sakta emot hans håll och märkte att han satt och kollade på mig. ”Vad är ditt problem?” frågade jag. ”Det skulle du gärna vilja veta va?” sa han flörtligt. ”Ja, faktiskt”, sa jag. ”Jag är trött på ditt beteende!” Jag vände mig surt bort. ”Rachel, var tyst!” Sa läraren och kollade på mig. Jag log lite ursäktande och kollade ner i boken igen.

Sista lektionen var slut, jag slängde upp väskan på axeln och skyndade mig därifrån. Mamma märkte uppenbarligen att något var fel. Hon kollade undrande på mig, ”hur är det gumman?” frågade mamma och klappade mig på kinden. Jag ville inte berätta om Zane så jag ljög, ”det är bra”, sa jag och log. Det var bara jag, min mamma och min pappa nu för tiden. Min bror hade dött i en bilolycka två år tidigare. Mamma fortsatte prata med pappa om allt möjligt, själv satt jag mest och petade i maten. Jag ställde talriken, ”jag sticker till biblioteket”, sa jag. Mamma och pappa nickade och pratade vidare.

Mörkret höll på att lägga sig ute, fast klockan bara var sex. Och snön täckte alla hus och bilar. Jag gnuggade händerna mot varandra och blåste på dem för att få dem värma. Sedan gick jag in på biblioteket. Biblioteket var stället jag tillbringade mest tid på, jag brukade ofta gå dit efter skolan och läsa. Jag valde ut en ny bok, lånade den och sedan gick jag ut igen.

När jag kom ut hade det blivit kolsvart ute, och det var inte positivt. Jag kände mig övervakad och kollade mig runt. På andra sidan gatan, stod samma kille som föregående kväll. Huvan var uppe och hans huvud var neråt men hans blick kollade upp och var fast på mig. Jag kollade intensivt på honom för att försöka se vem det var. Men då försvann han förvånansvärt snabbt in i skuggorna. Hela jag ryste men jag försökte att inte tänka på det och började gå hemåt.  Jag var skärrad och rädd men jag försökte att inte bry mig. Fast det kändes som om någon kollade på mig hela tiden. Där av att jag kollade bak med jämna mellanrum. Det kändes som om jag var förföljd, det kunde vara möjligt men också inbillning av de andra incidenterna. 

Jag försökte förklara allting för Britney dagen efter men hon vägrade tro på mig. ”Det är säkert bara inbillning!” sa hon. Jag suckade, ”det har hänt två gånger, Britney!” Hon kollade på mig, ”då är du väl konstig då!” Hon skrattade. ”Jätte kul, verkligen”, sa jag.

Zane hade satt sig bredvid mig igen. Jag suckade, fortfarande medveten om att det kan varit Zane som hade iakttagit och förföljt mig. Han kollade på mig med det där sexiga leendet igen. Jag slog näven i borden, bokstavligen. ”Vad är det?” Frågade jag med hög röst. Han smekte mig på benet som svar, jag puttade bort hans hand även fast det kändes skönt. Men det fick bara honom att flytta handen längre och längre upp. ”Nu räcker det!” sa jag och reste mig upp. ”Tror du att du kommer undan så lätt?” frågade han. Han röst lät hotfull, jag vände mig om och kollade på honom. Han ögon var ännu svartare och såg ondskefulla ut. Jag skyndade mig ut ur klassrummet och sket i att jag missade lektionen.

Värken mamma eller pappa hade kommit hem, vilket var tur. Jag skyndade mig upp på mitt rum och kastade mig i sängen. Telefonen ringde där nere, jag gick ner från trappen och svarade. ”Hej det är Rachel”, sa jag. ”hej, Rachel. Det är Julia. Rektorn du vet. Din lärare blev lite orolig att du bara försvann, är allting okej?” sa hon. ”Allting är okej, jag mådde bara inte bra sa jag”.  Såklart förklarade jag inte för henne om Zane, men hon bad mig krya på mig och sedan lade vi på.

Mamma och pappa hade kommit hem, det knackade på dörren men jag orkade inte öppna. Jag hörde hur mamma pratade med sin överdrivna, snälla röst. Jag studsade ner från trappan och fick se Zane i dörröppningen. ”Där är hon ju”, sa mamma och gick iväg. ”Vad gör du här?” frågade jag. Han svarade inte utan gick direkt upp till mitt rum, som om han visste exakt vilket som var mitt. ”Så, var gör du här?” frågade jag igen. Han gick emot mig och tog av sig jackan, ”jag tänkte vi kunde avluta det vi påbörjade i klassrummet”. Sa han och log. ”Vi påbörjade ingenting”. Sa jag och drog mig undan. ”Kom igen”, sa han. ”Jag vet att du vill, jag har sett hur du kollar på mig”. Han kom fram till mig och kysste mig, jag blev som förlamad. Jag kunde inte dra mig undan. Jag kysste tillbaka, sanningen var att det var detta jag hade tänkt på sen första dagen jag såg honom. Vi kysstes passionerat och länge. Men jag drog mig till slut undan. Jag såg hur hans ansiktsutryck förändrades, och det där aggressiva kom fram igen. Jag smekte han på kinden, ”vad är det, Zane?” frågade jag. Han svarade inte, istället hoppade han ut igenom fönstret och försvann med vinden.

Jag blev förtvivlad. Hur kunde han hoppa ut från denna höjden och försvinna på ett ögonblick. Jag grubblade på det hela kvällen. Men kunde inte komma på någonting. Till slut sökte jag runder på internet för att försöka hitta något. Men det enda jag kom fram till var vampyr. Och det var omöjligt. Men alla bitar föll plötsligt på plats. Nu visste jag att det har varit honom som har iakttagit mig hela tiden. Det förklarade också hur han alltid försvann så snabbt.

Jag gick till biblioteket där jag visste han brukar hålla hus, eller ja. Utanför rättare sagt. Jag såg att han stod på andra sidan gatan, där var en liten skogsdunge och han stod och åt. På någonting. Jag gick emot honom, ”Zane, är det du?” Det var han, det såg jag klart och tydligt när jag kom närmre. Han stod och åt på ett djur. ”Vad i helsike äter du?” Frågade jag förvånat. Han slutade när han såg mig, hela hans mun var täckt med blod. ”Du skulle ändå inte tro på mig”, sa han aggressivt. ”Testa mig”, sa jag och satte händerna i sidorna. Han kom närmre, ”okej”, sa han. ”Jag är en…” Han stannade upp. Jag gick fram och tog honom i handen. ”kom igen”, sa jag. ”Jag är en dist”, sa han och vände ner huvudet. ”En vad?” frågade jag och rynkade på pannan. ”En dist”, sa han igen. ”Jag hörde vad du sa”, sa jag. ”Men jag menade, vad är en dist?” Jag kollade på honom undrande.

Han suckade, ”det är en väldigt stor, svart fågel ungefär”, sa han. Du vet vad vampyr är för något eller hur? Och vad de har för krafter?” Jag nickade. ”Jag har ungefär samma krafter, jag kan springa lika fort som vinden, jag är super stark och jag kan läsa tankar. Vissa i alla fall. Men jag kan gå i solen och jag dör inte av pålar genom hjärtat. Dock dör jag av direkt månljus”.

”Oj”, sa jag. Jag märkte att jag stod och gapade så jag stängde munnen. ”Men vad har det med mig och göra? Du har förföljt mig sedan första dagen vi träffades”. Jag ledde honom till en bänk som vi satte oss på. Såklart inte i direkt månljus. ”För vi är menade för varandra Rachel, det står till och med skrivet”, sa han. ”Skrivet? Så mitt liv är skrivet i någon slags profetia?” sa jag. ”Ja”, sa han. ”Men det är inte det enda”. Han suckade. ”Du är också en dist.”

Jag visste inte vad jag skulle säga eller göra, jag satt bara helt stilla och kollade tomt. ”Rachel?” Jag kunde inte svara, jag var alldeles för chockad. Jag rörde inte en muskel. ”Rachel?” Jag kollade bara på honom. ”Är allt okej?” Jag nickade. ”Jag är alltså en, en, dist?”

Han höll om mig, ”Ja”.

”Herregud”, sa jag. ”Hur kan det ha gått till?” Jag visste ingenting. Blev man bara född till det eller går det i familjen? ”Din bror”, sa han. ”han var också en dist.”

”Men han har aldrig sagt någonting till mig”, sa jag med gråten i halsen. ”Vi kan inte berätta det för någon, det är därför jag har övervakat dig. För att se så att du verkligen var en dist. Allting du gör, allting du säger, det får mig bara att bli mer kär i dig.”

Zane, om hade varit den mest självupptagna, kaxigaste killen jag någonsin hade känt satt här och var världen gulligaste mot mig. ”Okej”, sa jag. ”Vi får lösa detta, tillsammans. Men varför stod du och åt en kanin?” Jag skrattade lite. ”Som jag sa, vi är som vampyrer. Därför måste vi ha blod för att överleva.” Jag nickade, ”jag förstår, men hur har jag kunnat gå i månljus förr då?” Han flinade, ”för du är inte helt fullbordad än”.

”Aha”, sa jag. ”Hur och när blir jag det?” Det fick honom att börja skratta. ”Nu är du fullbordad”, sa han och kysste mig. När han avslutade kyssen kollade jag honom i ögonen, ”Är det de enda som behövs för att bli fullbordad?” Jag hann inte ens tänka innan han knäckte nacken av mig.

 

När jag senare vaknade, var det på samma plats. Jag lås i Zane’s knä. ”Vad hände?” Frågade jag och reste mig upp. ”Jag knäckte nacken av dig”, sa han oberört. ”VA?!” frågade jag förvånat. ”Det var det som behövdes för att fullborda förvandlingen. En kyss och att dö.” Han kysste mig. ”Okej”, sa jag. ”Så nu är jag en fullbordad dist”, jag suckade. Både av förvirrning och av lättnad. ”Jepp,” sa han. Vi reste oss upp.  Hand i hand började vi gå, ”är det i julmarknad ikväll?” frågade han. ”jo”, sa jag och log. ”Bra, då går vi dit”, sa han.

Josewood var inte stort, och julmarknaden var mitt i byn. Där var några stånd med lotter, julprydnader, soppa, pepparkakor och glögg och allt som tillhörde julen. Zane ledde mig ut på dansgolvet och började dansa. ”Kolla ovanför dig”, sa han. Jag kollade upp, ”En mistel”, sa jag och log. ”Det är ju en tradition att kyssa sin flickvän under misteln varje jul.” sa han och gav mig det där leendet som första gången jag pratade med honom.

”Är jag din flickvän,förresten?” Frågade jag flörtigt. ”Om du vill”, sa han och dansade vidare. Jag låtsades att jag funderade.  ”klart”, sa jag.  Då kysste han mig, när vi avlutade kyssten log han. ”Jag älskar dig, Rachel”. Sa han och kysste mig igen.

 ♥IzabelleBrundinWadenhed