”Skynda dig nu, Megan!” Det var Jason som skrek, min äldre bror. Det var en varm och härlig dag i mitten av Juli, vi skulle åka in till centrum som lång en bit ifrån där vi bodde för och kolla på bådas favorit band, Guns n’ Roses. Vi packade in de sista sakerna i bagageluckan och hoppade in i bilen, redo att köra iväg. ”Kan vi stanna någonstans och köpa choklad?” Frågade jag. ”Kan du inte hålla dig tills vi är framme?” Frågade han och skrattade. Jag visste att han tyckte att jag åt alldeles för mycket choklad, och skyllde på att det var därför jag fick finnar. Men jag visste att det bara var en myt. ”Men kom igen Jason”, sa jag. ”Du vet hur mycket jag älskar det. Snäääälllllaaaa!” Jag visste att han inte kunde stå emot mig, jag var hans ’lilla ögonsten’. Vi stod varandra väldigt nära och det hade vi gjort sedan vi var små. Nu var jag sexton och han var arton. ”okej då”, sa han och suckade.

Vi stannade till vid närmaste mack, ”Du får gå in själv”, sa han. Jag himlade bara med ögonen och gick ut ur bilen. Jag kollade snabbt på klockan för och se hur lång tid det var kvar tills insläppet. Halv åtta, det var lugnt. De släppte inte in förrän vid nio. ”Ursäkta, har ni några sport choklad här?”, frågade jag kassörskan. ”Precis vid ingången”, sa hon och log med ett pekade finger åt chokladen precis där jag hade kommit in. Hur hade jag kunnat missa det? Jag gick dit och hittade mitt favorit choklad, sedan gick jag tillbaka till kassan och betalade.

När jag kom ut i bilen satt Jason och sjöng med högt till ’sweet child of mine’ Av Guns n’ Roses. ”Bra det låter”, sa jag. Han kollade på mig och slutade genast sjunga, medveten av att jag hade stått där ett tag utan att han hade märkt det. ”Ehm, tack. Antar jag”, sa han lite generat. Jag hoppade in i bilen igen. Jason sa ingenting utan kollade bara ut genom fönstret. Jag puttade till honom på axeln, ”ska vi åka, eller vad?”, frågade jag. Han startade bilen och körde iväg. Bilen luktade ny, Jason hade precis köpt den. Han sa att det var en belöning till honom själv för han hade varit alkohol fri i ett halvt år. Han hade problem med alkoholen ett tag innan, det hade blivit ett beroende. Men han bad om hjälp och nu är han bättre igen.

”Jason, alltså seriöst. Kan vi sätta på radion ett tag? Vi ska ju snart på deras konsert”, sa jag. Jag visste att Jason verkligen älskade Guns n’ Roses, mycket mer än mig. Men han lyssnade på dem hela tiden, jag menar verkligen hela tiden. Jag bytte till radion och började sjunga med i låten. Det började mörkna lite ute, klockan var faktiskt ganska mycket.

Båda satt och diggade till låtarna som spelades på radion, allting lös ute. Men det var inget ovanligt. Det var ju trots allt New York, staden som aldrig sover. Vi snackade hela tiden, som bästa vänner. Alla undrade hur vi kom så bra överens och aldrig bråkade men ingen av oss hade ett svar på det. Vår mamma dog när vi var små, så vi var tvungna att hålla ihop. Jag antar att det har med det att göra. Jason kollade på mig och log, ”vad är det?” frågade jag. ”jag är bara så glad att jag har dig syrran, jag vet inte vad jag skulle göra utan dig”, han log och böjde sig över till min sida för och krama mig. Jag kramade tillbaka, ”detsamma, brorsan”, sa jag. Det var bara för ett ögonblick han tog ögonen ifrån vägen. Ändå hände det ofattbara. Bilen kom rakt emot oss, jag hörde ett starkt tutande ljud. Men Jason hann inte svänga. Sedan kom smällen och allt blev svart.

Jag vet inte hur länge jag hade legat i den bilen, men vi var mitt i centrum och folket bara stod runt bilen och glodde. Ingen gjorde något. Jag kände att jag var skadad, och visste inte hur jag skulle ta mig ut. Jag kollade på Jasons håll, han bara låg där. ”Jason? Jason?” sa jag svagt. Men jag fick inget svar och blev orolig. ”JASON? JASOOOON?” skrek jag så högt jag kunde. Men fortfarande ingenting. Jag började gråta, rädd att det enda jag hade kvar i världen var borta. Jag visste att jag var tvungen att ta mig ut ur bilen. Jag började krypa ut ur bilen så gott det gick och försökte skrika på hjälp. Uppenbarligen hörde ingen mig för jag fick ingen hjälp.

”RING EFTER HJÄLP!” hörde jag hur någon skrek. Äntligen tänkte jag. Efter bara några minuter hörde jag sirenerna från ambulansen närma sig. Jag hörde hur ambulansen bromsade in, dörrar som öppnade sig och folk som steg ut. Jag måste ha svimmat för jag vaknade upp på sjukhuset med min bästa vän bredvid mig. Jag kollade runt och det tog ett tag för mig att uppfatta var jag befann mig. Min första tanke var Jason, jag kom ihåg att han inte hade svarat mig. Han hade legat helt still och hade inte sagt ett ljud. ”Jason?” frågade jag Jessica. ”Han, eh… är i ett annat rum”, sa hon. ”Var?” frågade jag. ”Jag måste gå till honom och berätta hur glad jag är att han lever!”

”Megan… de vet inte om Jason överlever”. Då gick hela min värld i tusen bitar. Inte överleva? Han var allt jag hade kvar. ”Va?” pep jag. ”Förlåt Megan, bilen träffade hans sida värst och det drabbade honom. Han ligger i koma just nu, de tar massa tester på honom för och se om han har några inre skador. Men det finns fortfarande en risk att han vaknar upp”.

Jag visste inte vad jag skulle säga, jag kunde inte tänka. Jag kunde inte andas.

”Snälla, låt mig få gå till honom”, viskade jag med gråten i rösten. ”Jag ska prata med sköterskan”, sa hon och gick därifrån. Tårarna forsade ut ur mig som en flod, jag kunde inte hålla det inne längre. Och varför skulle jag hålla det inne? Jag hade ingenting att skämmas över. Min bror, min enda familj kanske skulle dö.

 

Jessica kom in igen med sköterskan bakom sig, ”du kan gå till din bror men jag måste vara med dig hela tiden”, sa sköterskan. ”Tack”. Sa jag. Sköterskan ledde mig till ett vitt litet rum, det luktade innestängt blandat med sjukhusmat. Alla som låg där inne såg så fridfulla ut, det såg ut som de vilade bara. Inte att de kanske skulle dö. ”här är han”, sa sköterskan och stannade. Jag kollade ner på min bror, han hade blåmärken och skrapsår över hela ansiktet. Jag kände knappt igen honom. Jag drog dit en stol och satte mig bredvid honom och tog honom i handen. Maskinen som var kopplad till honom blinkade för fullt, vilket betydde att hans hjärta fortfarande slog.

”Jason, du måste vakna upp. Du är allt jag har kvar. Jag klarar inte mig utan dig!” sa jag och vilade mitt huvud på hans bröst. ”Du kan prata lugnt med honom, om gamla minnen och sådant som han blir glad över, han kan höra allt och då är det större chans att han vaknar upp.” sa sköterskan. ”tack, igen”. Sa jag. Sedan lämnade hon rummet för några minuter.

”Jason? Kommer du ihåg den gången när vi var och matade ankorna med mormor? Vi var bara barn. Mormor sa till dig att inte gå för nära dem, men du hade alltid älskat ankor och lydde inte henne. Ankan var gravid och blev så arg när du kom för nära att den hoppade på dig och bet dig. Jag kommer ihåg hur ledsen du blev och efter det hatade du ankor. Men desto fler år som gick desto roligare blev det. Tänk hur många gånger vi har skrattat åt det nu efteråt”, sa jag och skrattade lite. Då såg jag ett leende formas på hans läppar. ”SKÖTERSKAN!” skrek jag. Sköterskan kom springandes in i rummet.

”vad?” frågade hon andfått. ”Jag tror att Jason håller på att vakna! Kolla! Han ler!” sa jag och log med hela ansiktet! 

”Jag vill inte göra dig besviken tjejen, men han håller inte på att vakna. Som sagt så kan han höra dig och kan påverkas av det. Och det är mycket större chans att han vaknar nu”, sa hon och log, sedan gick hon därifrån igen. Jag hade i alla fall större hopp nu, hon hade sagt att han har en stor chans att vakna. Och jag trodde på henne. Jag satt kvar och pratade med honom, han fortsatte le och det gjorde mig ännu mer hoppfull.

Jag sov på sjukhuset, de hade fortfarande några tester kvar att göra på mig också. Min arm var bruten, det var i princip det hela. Nästa dag packade jag ihop mina saker och gick in till Jason för att säga hejdå. ”Hejdå Jason, jag kommer i morgon igen. Jag älskar dig”, sa jag.

”Megan? Var ska du?” Jag kunde inte tro det, jag vände mig hastigt om. Jason hade öppnat ögonen. ”JASON! Du har vaknat” skrek jag och sprang fram till honom. ”Megan, kalla på en sköterska eller läkare. Nu!” sa han med panik i rösten. Jag förstod inte med kallade på sköterskan som tog hand om mig direkt. ”Vad är det, Jason?” Frågade hon. ”Jag kan inte se någonting”, sa han med skakig röst.  Jag märkte hur nervös och rädd han var.

”Eh, jag ska hämta doktorn”, sa hon och sprang iväg. ”Jason, det kommer gå bra. Det är säkert ingenting”, sa jag för och lugna honom. Han svarade inte mig.

Doktorn kom och de började göra massa ögontester på honom, han satt nervöst upp och åt lite. Han såg fortfarande ingenting så jag fick hjälpa honom. Doktorn kom med resultaten.

”Okej, Jason. Först vill jag meddela att du har haft en otrolig tur. Det är inte många som hade överlevt det här. Och sen… de mindre goda nyheterna. Du har blivit blind. Glasskärvan som satt fast i ditt öga när vi drog ut dig ur bilen orsakade det. Det finns tyvärr inget vi kan göra åt det”, sa han. Jag såg på Jason att han höll på att flippa ur, ”Jason, ta det lugnt” sa jag . ”Tänk vilken tur du har haft, du hade kunnat dö!”

”Jag vet, jag vet”, sa han. ”Men jag är liksom blind, det är ganska stort. Vi som skulle se Guns n’ roses. Min dröm”. Han började gråta.

Jag led med honom. Nästa dag skrevs han i alla fall ut från sjukhuset och fick åka hem.

Jag fick köra, eftersom Jason inte kunde se någonting. När vi var hemma ledde jag in honom i huset. Jag gjorde det bekvämt för honom i soffan sen gick jag ut i köket för att ringa ett samtal. ”Jason, jag har en överraskning till dig”, sa jag. ”Vadå?” frågade han och log.

”Det får du se i morgon, se till och få lite sömn nu!” Jag hjälpte honom in i hans säng och släckte lampan. Det kändes som att ta hand om en lillebror, inte en storebror.

 

På morgonen väckte jag honom och bad han göra vid sig, det var svårt för honom men han klarade sig. Sedan hjälpte jag honom ut till bilen. ”allvarligt Megan, var ska vi?” frågade han.

”Det får du veta när vi är framme”, svarade jag hemlighetsfullt.

När vi var framme stängde jag av bilen och gick ut, sedan gick jag runt till hans sida och öppnade dörren. Han klev ut och ställde sig mot byggnaden. ”Okej, Megan. Var är vi?” Frågade han. ”Vi ska in och se det du älskar mest, eller jag efter mig då”, sa jag och skrattade. ”Guns n’ roses?” frågade han, så glad att han inte visste vad han skulle säga. ”Japp” sa jag. ”Jag tänkte att även om du inte kan se dem, så kan du fortfarande höra dem”.

”Megan, tack! Du är världens bästa syster. Jag älskar dig!” Jag log för mig själv, otroligt glad över att han inte hade dött i den bilolyckan. Jag tog hjälpte honom in och satte oss på våra platser. När de började spela ’sweet child of mine’ ställde alla sig upp, även vi.

Jag tog honom i handen, ”Jag älskar dig, bror”, sa jag och sedan började båda sjunga med i låten.