Jag kände hur en suck av lättnad slank ur mig och bröstet blev lättare. Skolans klocka ringde in i precis den sekunden jag hann fram till den stora dörren av trä. Korridoren var fulla med ivriga elever som stod och skvallrade i små grupper. "Demetria." Sophie slank upp bakom mig och gav mig en stor kram. "Var har du varit hela sommaren?" Frågade hon. "Du bara stack." Jag harklade mig, "Jag var tvungen att hälsa på min, eh... morbror." Det var en usel lögn men det fanns inte en chans att jag kunde säga sanningen till henne. Även om hon var min bästa vän.

"Sophie, jag måste gå till lektionen." Sade jag och skyndade på mina steg för att slippa fler frågor.

Klassrummet luktade någonting blandat med nya skolmaterial och gamla böcker. Mitt luktsinne - och även alla andra sinnen, hade blivit skarpare sedan allting hände. Jag rullade på det lilla halsbandet jag hade runt halsen, en blå sten som representerade andekraft och styrka. Den var inramad i en silvrig, liten ram. Den var antagligen väldigt gammal och den var väldigt ful men jag var tvungen att bära den som skydd.

Klassrums dörren öppnades och mina ögon möttes av ett par hasselnöts bruna ögon. Hans mun gled upp en bit när han såg mig och vinkade. Jag höjde på ögonbrynen lite och tog upp handen i en hälsning. Hans steg blev säkrare och snabbare mot mitt håll. Snälla, sätt dig inte här. Snälla, snälla. Tänkte jag. Men vad hade jag trott? Såklart han satte sig bredvid mig. Han tog av sin keps och skakade om sitt bruna hår. Han sträckte fram handen, "Keegan." Jag ignorerade hans hand, "Demetria." Sade jag och kollade bort. Han hostade till nervöst, "jo, alltså jag är ju ny och allt. Så jag undrar om du hade kunnat visa mig runt efter lektionen?" Jag ville inte dra till mig uppmärksamhet av någon och vände mig därför till honom och lade märke till fotbollsjackan han bar. "Jag säger det redan nu." Började jag. "Jag är inte tänd på fotbollskillar." Det var det första jag fick upp i mitt huvud och dessutom behövde jag en ursäkt för att komma undan. Han ryckte på axlarna, "okej."

Det var till och med lättare än jag trodde och för en gång skull så slapp jag att tvinga någon.

Jag visste att killarna drogs till mig, och det visste jag inte för att jag hade bra självförtroende. Utan för att om jag skulle ta betalt för varje gång någon nämnde mitt utseende så skulle jag vara miljonär.

"Så, balen är snart. Vad säger du om att gå med mig?" Jag såg hur hans leende blev bredare igen samtidigt som han vände sig mot mig. Jag tog tag i honom hårt i tröjan och höll hans huvud mot mig och kollade honom in i ögonen. "Sluta! Genast." Sade jag. "Jag är inte intresserad, sluta stöta på mig." Han slet sig undan, "hårda tag. Det gillar jag." Skojade han med ett flin på läpparna. Vafan? Varför funkade det inte? Jag kollade förbryllat på honom. "Vad är det?" Frågade han och hans leende försvann. Jag blinkade till några gånger och reste mig så hastigt att stolen trillade omkull. "Förlåt, jag måste gå." Sade jag och skyndade mig ut ur klassrummet och kunde känna hur de andras blickar brände i ryggen på mig.

Månen stod högt på himmeln och jag kunde höra hur hastigheten på varje bil som körde förbi var för hög. Jag skrapade fötterna i grusen ett par gånger innan jag hoppade över den höga stenmuren.

En manlig struktur tog form i månljuset och steg fram ur skuggan.

"Tack för att du kom", jag bugade och hörde hur han kom närmre. "Dina krafter funkar inte på den här pojken?" Jag skakade på huvudet och hoppades på att han skulle se det, "inte ett dugg."

Han hade kommit så nära så jag kunde se varje liten detalj på hans kropp. Han stora, muskelösa kropp övervann allt annat på kroppen och var det första man märkte när man såg honom.

"Funkar ingenting?"

"Det vet jag inte. Men tankekontrollen fungerar inte." Jag lade märke till att min röst darrade och gjorde allt för få tillbaka den i rätt tillstånd. "Vad ska vi göra?" Han spände ögonen i mig, "jag löser det."

"Tack, mästare. Det gläder mig." Jag bugade med handen på magen som tack. Han försvann in i skuggorna igen och natten blev återigen detsamma.