Min underbara Spike. Vet inte varför jag skriver denna texten, fick bara värsta "anfallet" och blev helt överväldigad av hur mycket jag älskar min älskling. Min älskade hund som jag har haft i sju år. Han är den enda som jag förlitar mig helt på - trots att han "bara" är en hund. Han är den som alltid har funnits där och trots att han är en hund så känns det som om han förstår mig. Det har alltid varit så. När jag köpte honom var jag endast 8 år, jag kommer ihåg dagen exakt. Det var hos några vi kände på den tiden. Jag satte mig ner på en stenliknande sak och där var typ 6-7 hundvalpar som sprang runt. Ingen brydde sig om att jag var där haha, förutom Spike - han sprang rakt fram till mig, hoppade upp på mig och slickade mig i ansiktet. Det var så jag valde honom :) Varje gång han typ verkar seg, haltar eller whatever blir jag typ as orolig och vill åka in till vetrinären. För jag vet seriöst inte vad jag hade gjort utan honom. Jag vet inte hur jag ska kunna överleva utan honom. Han är i alla fall världens bästa. Min lilla isbjörn som alltid ska sova bredvid en i sängen. ♥