Jag hatar människor. Nej inte på det sättet som du säkert tror nu. Jag hatar dom för att dom, vi, förstör så mycket. Vi förstör allt. Vi gnäller på att vår värld förstörs. Men vem är det som förstör den? Ingen annan än vi. Vi bygger upp förhållanden med andra människor men låter dom falla som dominoklossar för ingenting. Jag hatar att jag låter andra människor trampa på mig och få mig att må dåligt. Jag vet att de inte gör det med mening men jag antar att mitt skal är antingen för tjockt eller för tunnt. Jag bygger upp väggar för alla människor som håller på att komma mig närmre, låter ingen för nära på. Jag suger på känslor och kan aldrig uttrycka mig så jag vill. Men det kanske inte är så konstigt när jag äntligen försöker ta ner väggarna för någon och återigen bli sveken. Vi människor är skit, så är det bara. Det finns hur många motargument som helst men i slutändan så leder det ändå till att vi människor förstör saker, och det kanske är det vi är till för också.

 

Jag hatar också att vår värld, samhället, har byggt upp en bild på hur vi människor ska se ut och bete sig. Och alla som inte följer detta får sneda blickar eller kanske till och med blir retade för det. Hur sjukt är det inte att någon ska behöva bli utanför och retad bara för den inte klär sig som alla andra? Hur konstigt är det inte att det är 2014 och folk kollar fortfarande på transsexuella som om dom är helt konstiga och att giftemål för homosexuella är helt uteslutet i vissa länder? Jag förstår inte mig på vår värld. Herregud, det är 2014, är det inte dags för människan och samhället att växa upp och börja acceptera hur vi är som individer, hur vi än är? Så vi ska inte klaga på hur världen och samhället är, för i slutändan så är det VI som är samhället.